John Cage, född 5 september 1912 i Los Angeles, död 12 augusti 1992 i New York, var en amerikansk kompositör och ljudkonstnär.

I början av 30-talet hoppade han av sin utbildning på Pomona College för att resa till Europa. Han hade planer på att bli författare med ändrade sig ganska snart. Några år senare studerade han för bland andra Arnold Schönberg och hans första verk var också ett atonalt stycke. 1938 startar han en slagverksensamble och han börjar experimentera med elektronisk apparatur. Kring slutet av 30-talet skapar han sina första stycken för preparerat piano där han placerar olika objekt på strängarna i flygeln för att skapa slagverksartade effekter.

Under 30- och 40-talet komponerade han flera stycken för olika dansgrupper, bland annat Merce Cunningham som också blev en långvarliga kärlekspartner. Han blev också starkt influerad av österländsk filosofi och då Zen i synnerhet. Ur dessa tankar kring Zen skapade Cage olika system för att skapa musik genom bland annat slump och på så sätt eliminera konstnärlig inspiration och kreativa val ur sina kompositioner. Tidigt 1950 träffade John Cage vid en tillfällighet Morton Feldman som introducerade honom till Christian Wolff, Earle Brown och David Tudor, tillsammans skapade de ”The New York School”, en ytterst tongivande grupp inom den nutida konstmusiken de påföljande decennierna.

För en bredare publik är han nog mest känd för sina ”tysta” komposition, 4,33, första gången framförd av pianisten David Tudor. Stycket går ut på att musikern/musikerna sitter beredda att börja spela i en bestämd tidsrymd utan att slå an en enda ton. På detta sätt fokuserar Cage på de ljud som alltid finns runt omkring oss. Hans betydelse för den avantgardistiska konsten under främst 40-, 50-, och 60-talet går inte att överskatta. Han citeras fortfarande flitigt och hans verk, föreläsningar och böcker är fortfarande en inspirationskälla för många kompositörer och konstnärer. John Cage har också tonsatt dikter av Hugo Ball.