Nighth awks – Edward Hopper. 1942
Oljemålning på duk 84.1 cm x 152.4 cm
Vad ser vi
Ett ljust Gatucafé/bar, nattöppet. Sceniskt avskalad gatumiljö.
Det finns en blond man med vita kläder som arbetar som servitör/bartender. Det finns 3 stycken gäster i baren, en välklädd rödhårig dam i en röd klänning och 2 män i mörk kavaj och beige hatt.
Alla gäster ser ut att vara övre medelklass. I bakgrunden ser byggnaden ut att vara helt utrymd, det finns ingen ljus och det ända föremålen man ser är en kassapparat. Allt är tomt, det finns ingen verksamhet förutom caféet. Ingenting är förfallet. Allt är rent och städat.
Vad händer
Damen småpratar med den ena mannen medan servitören ser ut att hämta något under disken. Eller så diskar han i väntan på att de ska bli klara så han får gå hem. Längre bort vid bardisken sitter den andra mannen, han påminner om en detektiv som går igenom sina anteckningar efter en natts spaning. Eller så är han på väg någonstans, ett snabbt stopp och så vidare.
Ljus
Starkaste ljuset kommer ifrån bartaket. Starkt vitt ljus i taket men man ser inte själva källan, alltså ingen glödlampa eller lysrör är synligt. Lokalens färgsättning är baseras på komplementfärger i första hans rött och grönt. Färgerna skapar spänning och att det blir svårt att fokusera på ett ställe. Bara primära och sekundära färger används.
Perspektiv. Tavlan är både linjär och avskalad, linjerna är raka och klara. Ingen horisontlinje. De svarta tunna pelarna i de stora fönsterna skärmar in människorna i bilden vilken gör att lokalen och byggnaden får oss att tänka på ett akvarium med akvariefiskar. Eller som installationskonstverk över ett ålderdomshem.
Perspektiv
Hopper använder sig ofta av ett perspektiv där horisonen kan befinna sig utanför själva syncentra. I den här bilden har han på ett förnämligt sätt fått betraktarens blick att först sätta fokus på baren för att sedan vandra ut genom fönstret för att upptäcka gatans avskalade tomhet och butikens övergivna skyltfönster. Vi följer ljusets iscensättning från barkillens vita kläder fram mot den ensamma mannens ljussättning av hatten vidare ut mot den närliggande butikens trappa över till ljuset i fönstret som likt en triangels spets får oss att följs ljuset in till barens övre takkant. Blicken följer fönstrets överkant in mot rummet där den till slut kryper ner via den ockrafärgade väggpanelen mot paret som sitter och samtalar. Så kan det fortsätta i all oändlighet, ett evigt sökande i ett aldrig avstängt ekorrhjul.
Hur har man gjort för att ge bilden det uttrycket? Färger, linjer mm.
Starka färger i kvällstid, primära färger. Bilden är tydlig med starka betoningar? Edward vill betona en känsla av utanförskap, ensamhet främlingskap mer än något annan och i verket Nattugglor gestaltar han det med en knivskarp skicklighet.
Vilka känslor väcker bilden?
Läget är i chocktillstånd. Då året är 1942 kan vi anta att kriget har gjort att det finns ett stort tomrum och uppgivenhet. Edward kanske vill beskriva USAs chocktillstånd när de blivit attackerade av Japan mot den amerikanska marinbasen vid Pearl Habor, Hawaii, på morgonen den 7 december 1941 vilket leder till att följande dag förklarade USA krig mot Japan vilket resulterade i deras inträde i andra världskriget.
Vår ”parafras” eller iscensättning av bilden blev baserad på ett ålderdomshem.
Vi hittade en glaslåda som fick gestalta själva barbyggnaden den iscensattes med pappskivor som skulle likna själva inredningen. Vi gjorde dockor i lera som skulle se gamla ut, en av den blev en krympling med droppflaska. Han fick bli rullstolsbunden. I stället för barkillen eller servitören så satte vi dit en ängel med något frånvarande utryck. På huvudena satt vi på kaninöron. Kanske något långsökt men tanken till filmen den långa flykten och låten Bright eyes med Simon and Garfunkel gjorde sig gällande. Ett samhälle som är ont och skrämmande, där ett bisarrt utanförskap blir påtaglig utav accepten av att en och annan kanin ”försvinner”. Produktionsapparaten upprätthålls på bekosta av de utslitna gamla människorna som får sluta sina dagar i ett sterilt rum tömt på allt vardagligt och mänskligt mys.
Hotet finns bortom nästa gathörn och den röda himlen man kan skönja i horisonten blir en symbol för det krig som Edward Hopper gestaltar i sitt verk. I vår parafras får det gestalta oro och fruktan för den slutgiltiga död som väntas.
Iscensättning
Glaskuben ställdes på ett grått stort papper där vi ritade gatumiljön med kolkrita. En bild föreställande en gata i Holland uppförstorades och blev en perfekt bakgrund. Lampor och strålkastare en kamera med rätt bländare och tid gjorde bilden perfekt.
Detta är originalbilden som vi sedan var och en har gått in och bildbehandlat.
Mauds Hopper bild.
Emmas Hopperbild.
