En bild! En bild bland alla andra bilder.
Vi samlas utanför skolan på parkeringsplatsen. Vi ska åka till Kristinehamns konstmuseum. En bil! Vi får åka några svängar fram och tillbaka. Alla får inte plats. Efter sista turen så står de där som redan har kommit fram och väntat lite trötta och undrar vad det är som vi ska titta på.
Vi kommer in i konsthallen och där är väggarna fulla av Ann Edholms verk! Runda cirklar i grått svart och vinrött. Därtill gigantiska svarta och lila tavlor stora målade ytor inramade av gult och grön ”En resa i Estland” heter en av tavlorna. Andra besökare går och muttrar. ”Det här är väl inget som vi kommuninnevånare ska betala för. Det är ju bara runda ringar och fyrkanter”.
Vilken utmaning tänker jag, hur ska det här gå?
”Ja nu alla mina kära elever nu tar vi en varsin stol och så sätter vi oss här. Eleverna går och hämtar varsin svart ihopfällbar stol, fäller ut dem och sätter sig framför det verk som jag vill förevisa dem. Det första är just en svart tavla med gula och grön bårder omkring. Jag läser vad den heter, En resa! Alla blir ivriga och ser den svarta asfalten som vi kör på. Det går fort så man bara urskiljer ängen på sidan det gröna och kanske smörblommorna det gula. Det går så fort att det bara blir till streck. Vart är vi på väg. Kör hon själv? Är hon ensam? Varför är alla färger så tydliga är hon glad eller ledsen söker hon något eller är det bara en utflykt? Alla diskuterar målningen fram och tillbaka, ” jaa, så kan det vara! Nej, men ser du inte. Så här är det! Tycker du!
Vi går vidare. Sätter ner våra stolar framför ett nytt verk.
Det är två cirklar målade i krapplack. Ett härligt ord för något, som vilken människa som helst skulle kalla för mörkt vinröd. Cirklarna är 40 cm i diameter ensamt målade på vit duk. I underkant har cirklarna fått en öppning till det eviga. Ett hål som både syns och ändå inte. Det bara finns där. Men ändå går det att nästan ta på det. Ur hålet som inte finns rinner en seg massa fram. En massan som ännu inte har nått fram till ingenting.
”Sitt en stund och titta” säger jag till mina elever. De skruvar på sig lite men så blir det äntligen tyst. Efter en tystnad som kan liknas vid en evighet, reser sig Jessika plötsligt upp, hon drar efter andan och säger. Det är precis så här det känns när någon man är kär i gör slut. Det är så här det är innan man riktigt har fattat vad som hänt. Sorgen har inte landat än. Man har inte riktigt förstått
Det är fortfarande tyst. Alla runt omkring nickar igenkännande. Alla känner igen sorgen.
Lars reser sig. Alla tittar på honom och Lars säger lika allvarligt som Jessika. Det är så här det ser ut när man har lyckats klämma hål på den där gula uppsvällda finnen. Man står där framför spegeln och så äntligen händer det. Det är så här det ser ut innan den och det variga äckliga innehållet nått fram till spegeln.
Jublet är obeskrivligt. Alla skrattar och några ger ”give me five” i luften.
Jäklar vi är sena säger jag. Ni kommer för sent till nästa lektion.
Vi rusar förbi receptionen. Maud, ropar dom ” vad är det som gör att ni är här i en timme och alla andra bara i två minuter? Det är för att dom inte ser bilderna, hinner jag ropa tillbaka innan vi alla klämmer in oss i min lilla bil. Kemilektionen väntar.
