Konceptkonst, även känd som konceptuell konst, är mindre fokuserad på det traditionella sättet att skapa konst genom målning eller skulptur. Man fokuserar istället på idéerna och koncepten bakom verket.
Konceptuell konst ersätter den klassiska konsten med provokativa och politiska verk. Många konstnärer inom denna rörelse är vänsterradikala och kritiserar borgligheten. All konst som förknippas med borgligheten och överklasskulturen anses omodern. Konsten är menad att provocera, och konstnären har frihet att uttrycka personliga åsikter, även om dessa inte behöver vara djupt genomtänkta.
Konstnärer
- Marcel Duchamp (1887–1968)
- Sol LeWitt (1928–2007)
- Joseph Kosuth (1945–)
- Yoko Ono (1933–)
- Jenny Holzer (1950–)
- Lawrence Weiner (1942–2021)
- John Baldessari (1931–2020)
- Bruce Nauman (1941–)
- Joseph Beuys (1921–1986)
Tekniker
- Textbaserade verk: Många konceptkonstnärer använder text som huvudmedium för sina verk. Texter kan framföras som del av installationer, eller som självständiga verk för att uttrycka idéer direkt till åskådaren.
- Installationer: Konceptkonstnärer skapar ofta rumsliga installationer som betraktaren kan interagera med eller betrakta i en specifik miljö. Dessa installationer kan innehålla en mängd olika objekt, ljud, och visuella element för att framkalla en upplevelse eller förmedla ett budskap.
- Fotografi: Fotografi används för att dokumentera konstverk, händelser eller för att skapa bildbaserade verk som utforskar konceptuella idéer.
- Performance: Performancekonst är en central del av konceptkonsten där konstnären använder sin egen kropp som ett medium för att uttrycka idéer. Det kan innefatta allt från levande framträdanden till interaktioner med publiken.
- Video och film: Videokonst används ofta för att utforska tidsbaserade narrativ eller för att presentera idéer som kräver rörlig bild för att förmedlas fullständigt.
- Ready-mades och funna objekt: Liksom i dadaismen, använder konceptkonstnärer ibland ready-mades (färdigtillverkade objekt) och andra funna objekt för att utmana idéer om konst och konstnärens roll.
Mer om konceptkonst
Det som är överraskande är att modernismen var förbjuden i kommunistiska länder. Konstnärer som målade i modernistisk stil var tvungna att arbeta i hemlighet. I Ryssland användes konsten för propagandasyften, och socialistrealismen var den enda accepterade stilen. Trots detta fanns det modern konst även där. Flera framstående modernister, som Kazimir Malevitj och Wassily Kandinsky, kom från Ryssland. Deras konst, som ofta kallas konstruktivism, hade en revolutionär anda. Konstnären Alexej Gan diskuterade detta i en viktig text från 1920.
”Vår konstruktivism har förklarat totalt krig mot konsten, ty konstens medel och kvalitet kan inte systimatisera en revolutionär omgivnings känslor”
konceptkonst, idékonst, konstriktning som uppstod på 1960-talet. Inom konceptkonsten är det upphovsmannens idé eller plan för verket som är det huvudsakliga, och konstverk kan inte definieras som en speciell kategori föremål. Konceptkonsten ifrågasätter och undersöker konstens möjligheter, och dess funktion kan ses som en kartläggning av gränslandet mellan konst och icke-konst i Duchamps anda.
Marcel Duchamp
Marcel Duchamp var den förste att provocera med sin konst genom att skicka in en pissoar till en utställning. Detta var starten på en konstriktning som håller än i dag. 2008 ställde t.ex. den amerikanska konstnären Paul McCarthy ut sin konst på moderna museet i Stockholm. Man kunde läsa i recensionerna att det var obehaglig. ”Den luktade” DN skriver ”äckligt bra” Kiss och bajs kulturen riktigt svämmar över både gallerier och konsthallar.
Fluxuskonsten
Fluxuskonsten, en form av konceptkonst, anser att en konstnär kan vara allt från skulptör och målare till poet och skådespelare. Denna konstform nådde Sverige under 1950-talet och stod då för många spektakulära framträdanden, kallade happenings. Fluxuskonsten syftar till att väcka människor, och inte bara vara ett vackert motiv att drömma sig bort i. Konsten ska utmana och få människor att reflektera och ha åsikter. Konceptkonsten strävar efter att sudda ut gränserna mellan verklighet och konst, där ett politiskt tal eller en demonstration kan ses som konst. Men frågan är om den har suddat ut gränserna för mycket.
Ernst Billgren uttrycker det intressant i sin bok ”Vad är konst?”. Han menar att en fotbollsplan kan vara konst och ett varuhus kan vara konst, men ett varuhus kan inte vara en fotbollsplan. Det är tänkvärt. Som åskådare kan man ibland känna sig osäker om man tycker att något är roligt eller inte. Om man känner sig provocerad på fel sätt, är det okej att gå därifrån. Man har rätt att uttrycka sin åsikt utan att bli kallad töntig eller okunnig. Dina känslor är det som räknas. Konsten bör inte urvattna vår personliga integritet, men samtidigt behöver man inte acceptera allt. Den provokativa konsten lockar ofta en publik som kanske inte vågar tycka annorlunda.
Den amerikanska konstnären Jeff Koons är välkänd. Han har vid en utställning förgyllt sin egen avföring och ställt ut dem i glasburar. För vissa kan detta vara roligt, medan andra kan finna det stötande och provocerande. Man kan känna sig lurad. På en skola hade någon skrivit ”bajs är också konst” ovanför en konstdörr. Jeff Koons har även skapat ett gigantiskt hjärta i rött glas som kostar 40 miljoner.
Det är inte alltid lämpligt att prata om pengar när det gäller konst, men ibland kan priset vara lika provocerande som konstverket självt.
Odd Nerdrum
Den Norske konstnären Odd Nerdrum, leker ohejdat med dessa moraliska sidor hos konstpubliken. Han är en renässanskonstnär med klassisk teknik. fast han lever i vår egen tid. Går man närmare tavlorna så finns det inslag som inte skulle ha målats på 15-1600-talet. Odd Nerdrum är inte riktigt accepterad i Norge men han har vunnit stor berömmelse i USA där hans verk går för miljoner.