Dadaism var en konst- och litteraturrörelse som började under första världskriget och fortsatte till tidigt 1920-tal. För det första handlade dadaismen om att ifrågasätta och avvisa vanliga regler och traditionella värden i konst och samhälle. Dessutom var rörelsen ett svar på det fruktansvärda kriget och hur det förstörde människors liv och samhällen.
För det andra gjorde dadaisterna konst och skrev texter som var ironiska, absurda och provocerande. De använde tekniker som collage och ready-mades, det vill säga föremål som inte var avsedda att vara konst från början men som konstnärerna visade upp som konst. Genom dessa metoder kunde de bryta med de vanliga normerna.
Slutligen ville dadaisterna också utmana språkets gränser och använde ofta nonsens, lek med ord och absurda metaforer i sina verk.
Sammanfattningsvis handlade dadaismen om att avvisa och ifrågasätta det etablerade, att skapa verk som bröt med konventionella normer och att utmana språkets och konstens gränser.
Konstnärer
- Hugo Ball (1886–1927)
- Tristan Tzara (1896–1963)
- Marcel Duchamp (1887–1968)
- Hans Arp (1886–1966)
- Max Ernst (1891–1976)
- Francis Picabia (1879–1953)
- Man Ray (1890–1976)
- Sophie Taeuber-Arp (1889–1943)
- George Grosz (1893–1959)
Teknik
- Readymades: Marcel Duchamp var pionjär för användningen av readymades, där han tog vardagliga objekt och presenterade dem som konst. Detta ifrågasatte traditionella uppfattningar om vad konst är och hur det bör skapas.
- Fotomontage: Konstnärer som Hannah Höch och Raoul Hausmann använde tekniken fotomontage, där de klippte och klistrade ihop bilder från tidningar och andra media för att skapa nya, ofta surrealistiska bilder.
- Collage: Liknande fotomontage, collage innebar sammansättningen av olika material (som papper, tyg och fotografier) på en duk eller papper, vilket skapade en lappverkslik effekt som kunde vara både visuellt och konceptuellt laddad.
- Automatisk skrift: Inspirerad av psykoanalys och strävan efter att frigöra det undermedvetna använde dadaistiska författare som Tristan Tzara automatisk skrift, där texter skrivs snabbt utan medveten tanke eller censur.
- Assemblage: Konstnärer som Kurt Schwitters samlade funna objekt och skräp för att skapa assemblage – tredimensionella konstverk som kombinerade skulptur och collage.
- Performancekonst: Många dadaister, inklusive de vid Cabaret Voltaire i Zürich, använde performancekonst som ett sätt att bryta konstens gränser och engagera publiken direkt. Dessa framträdanden kunde inkludera allt från poesiuppläsningar till musik och dans, ofta med en stark betoning på det absurda.
Vad betyder själva ordet dadaism?
Ordet ”dada” har olika betydelser. På franska betyder det käpphäst. På tyska står det för barnets meningslösa joller och på rumänska betyder det ”ja, ja”.
Konstnären Hans Arp gjorde ett uttalande om ordet. Han sa att Tristan Tzara fann ordet den 6 februari 1916. Det var klockan sex på eftermiddagen. Arp var närvarande med sina tolv barn. De var på Café de la Terasse i Zürich. Det var där Tzara första gången sa ordet. Detta fyllde dem med stor glädje. Arp hade en brioche i sin vänstra näsborre vid tillfället.
Francis Picabia
Francis Picabia var aktiv inom dadaism och surrealism. Han drev med både konstnärsrollen och olika konststilar. I sitt verk ”Manifeste cannibale dada” skrev han att ”Dada är det enda som inte luktar: det är ingenting, ingenting, ingenting.” Det är viktigt att koppla dada till barnets värld. Detta inkluderar en fascination för det oskolade och irrationella. Denna inställning präglade även konstnären Paul Klee.
När kriget började 1914 flydde Picabia och hans fru Emmy Hennings till Schweiz. Där hade redan många andra konstnärer samlats i Zürich. Dessa konstnärer planerade tillsammans att starta en egen kabaré. Hugo Ball gjorde det första framträdandet där. Underhållningen var brokig och inkluderade franska och holländska sånger, rysk musik och svart musik. Dessutom bjöds det på recitationer av fria ord och en konstutställning.
Hans Arp
År 1916 publicerades en liten skrift under namnet Cabaret Voltaire. Hugo Ball var redaktör för denna skrift. Hans Arp designade omslaget. I skriften fanns bidrag från kända konstnärer som Apollinaire, Marinetti, Picasso, Modigliani och Kandinsky.
Hans Arp hade tidigare haft nära kontakt med Picasso och Braque i Paris. De var ledare för kubismen. Tillsammans var de övertygade om att naturalism i alla former måste bekämpas. Arp ansåg att alla avbildningar av naturen var lögner. Han såg dada som den enda sanningen. Enligt honom skulle dada vara en mötesplats för abstrakta strävanden. Dessutom skulle den alltid vara en central punkt för stora internationella konstriktningar.
Futurismen i dadaismen
Från futurismen tog dadaisterna med sig begreppet simultanitet, vilket betyder att göra olika saker samtidigt. Detta innebar att de kunde läsa upp olika dikter samtidigt som skrammelmusik, även känd som bruitism, spelades. De använde olika maskiner för att skapa denna musik. Även om bruitismen egentligen var motsatsen till dadaism, ville dadaisterna lugna själen och skapa en oändlig vaggvisa. Trots detta blev kombinationen av dessa konstnärliga uttryck känd som Dada.
Dadaisterna strävade efter att vara aktivister, vilket praktiskt innebar att de ville befria sig från traditionella bördor, både sociala och konstnärliga.
Under denna tid av sociala omvälvningar och fruktan för kriget, bildades en dadakrets i Berlin våren 1918. Denna krets var starkt påverkad av den ryska revolutionen och inkluderade personer som Tristan Tzara, Huelsenbeck, Arp och de tyska konstnärerna Georg Grosz, Raoul Hausmann, John Heartfield och Hannah Höch. Gruppen blev pionjärer inom fotomontaget.
Vilka var dadaisterna?
Dadaisterna betraktade sig själva mer som anarkister än som socialister eller fascister. Specifikt omfamnade de den ryske anarkisten Bakunins motto: ”Destruktion är också en form av skapande.” För att uppnå detta mål ville de chockera borgarna, som de ansåg vara ansvariga för det fruktansvärda och meningslösa kriget. I detta syfte skapade dadaisterna konst från skrot, ölbackar, och Marcel Duchamp blev känd för sitt konstverk av en pissoar. Dessutom målade Duchamp mustascher på Mona Lisa, och Picabia målade absurda maskiner. Dessa maskiner hade inget annat syfte än att driva med teknik och effektivitet. På så sätt strävade dadaismen efter att riva ner alla konventionella värderingar i konsten och ersätta dem med helt fria skapelser.
Vidare representerar termen dadaism inte en enhetlig stil inom bildkonsten. Istället utvecklade de konstnärer som anammade den anti-auktoritära dada-andan olika tekniker och idéer, som hade sina rötter före 1914. Framför allt exemplifierar fransmannen Marcel Duchamp och den Kuba-födde Francis Picabia dada-rörelsens anda på ett tydligt sätt.
