Undergroundmusik

Underground musik Av Pontus Fjällman Es3a Temat jag valde visade sig vara ett väldigt brett sådant, så jag kom att redovisa det genom en ganska lång (men väldigt förkortad) historia genomgång. Själva definitionen på underground kan vara väldigt svår och olika från person till person. Men jag tror Frank Zappa beskrev det bäst när han sa:”Mainstream comes to you, but you have to go to the underground”. Alltså kan man kalla det motsatsen till populär musik. Men problemet är då att termen underground är hur bred som helst, så jag begränsar mig själv till rock och det som är mest relevant inom det. 60-tal Den enda riktiga startpunkten för detta tema är The Velvet Underground som var aktiva mellan 1966-1971. Bandet byggda på det fyra medlemmarna: Lou Reed (sång, gitarr och låtskrivande), John Cale (piano, bas och fiol) Sterling Morrison (gitarr och ibland bas) och Maureen Tucker (slagverk.) Dom fann sin första succé som husband i Andy Warhols factory. Dom var det enda rock bandet som Warhol ville arbeta tillsammans med och därmed var han producent på deras första album, The Velvet Underground & Nico (1967), tillsammans med supermodellen och nyblivna sångerskan Nico. Albumet var deras, och kanske hela 60-talets, riktiga mästerverk. Inspelningskvaliteten var ganska låg och arrangemangen var simpla och utan många instrument, men kombinationen av Lou Reeds talang att skriva bra låtar om precis vad som helst och John Cales bakgrund i avant-garde musik (speciellt hans experiment med minimalism toner) kom att ge albumet ett djupt anslag hos framtida musiker som sökte att göra musik på egna villkor. Skivan sålde knappt överhuvudtaget men dess influens har fortsatt att växa med åren och idag är dess status omätlig i underground sammanhang. Dom följde upp skivan med White Light/White Heat (1968), utan Nico. Den var mycket råare och byggde mer pågarage rock och bandets oljudliga tendenser; den 16 minuter långa Sister Ray var albumets kännetecken. Dom släppte 2 mjukare album, The Velvet Underground (1969) och Loaded (1970), fast utan John Cale som hoppade av. Sen sluta bandet efter brist på framgång (något som däremot Lou Reed fick i sin solo karriär.) Nästa stora Undergroundscen kom att vara i Detroit 1969. Det två viktiga banden där var MC5 och The Stooges. MC5 var egentligen bara ett vanligt garage band, men snabbare och tajtare än dom andra. The Stooges däremot började som ett oljudsband och växte sen MC5's ”lillebröder”. Med deras medlemmar, Iggy Pop (sång), Ron Asheton (gitarr), Scott Asheton (trummor) och Jason Alexander (bas), släppte dom skivorna The Stooges (1969) och Funhouse (1970). Dom kom även att släppa ett tredje album, Raw Power (1972) (producerat av Iggys största fan David Bowie) där Jason Williamson spela gitarr och Ron Asheton tog över basen (Jason Alexander var i ett för djupt alkohol missbruk för att spela.) The Stooges och MC5's influens kan klart synas i punk rocken (vars band ofta gjorde covers på deras låtar) och all rock musik som söker en ”råare nerv” istället för ett finslipat sound (ett återkommande tema i konst i allmänhet för artister som söker ett ”rent” uttryck.) Annars skedde inte så många anmärkningsvärda underground rörelser eller artister. Dom som är värda att kolla upp är bland annat Captain Beefheart som skapade bisarr musik som för honom var blues (men med många inslag av psykadelia.) Hans musik kan ofta efterlikna surrealism och främst kubism fast i ljud istället för visualiteter. Vi har också några speciella studio pionjärer som tyska kraut-rock bandet Can och jamaikanske producenten Lee ”Scratch” Perry (som höll på långt efter 60-talets slut men startade då.) Deras effekter i musiken kan verka simpla idag men är utan datorer väldigt svåra att skapa. 70-tal 70-talets rörelser under massmedian kom att snurra runt en stad (och ett par få platser i denna stad): New York.
Det som är mest ikoniserat från denna eran är klubben CBGB's (Country, Blugrass and Blues) som var en av startpunkterna för punken. Artisterna som startade här hade en mycket stor bredd. Dom första artisterna var bland annat Television, Patti Smith och Richard Hell vilka allagjorde sin egen tolkning avv rock musik med starka inslag av poesi och litteratur. Det fanns också band som kom att nå kändisskap. Då talat jag främst om garage bandet Ramones och dom mer dans influerade Talking Heads och Blondie. Det bandet som väl attraherade alla band till New York var The New York Dolls. Dom spelade också garage efterliknande MC5 men dom var alla transsexuellt utklädda och var otroligt nihilistiska. Det dom gjorde var att dom satt en flagga på New York som en plats för dom som ville trycka på gränserna med vad rock innebar (och gjorde under tiden en lättläst mall åt punken.) Men dessa artister ses idag bara som förskapare till punken och var i verkligheten inte i närheten av nästa New York scen när det gällde att trycka på gränser.
Den jag talar om skedde mellan 1978-1980 och kom senare att kallas No Wave. Bandet som startade scenen var ett av dom första synth duon Suicide, som började spela på CBGB's. Dom spelade musik baserad på enkla trum maskin beats och enkla melodier och med sångaren Alan Vega, som härmade Elvis och spöade sin egen publik, i fronten. Dom andra banden hade inte råd med sådan utrustning så dom höll sig till dom normala rock instrumenten (gitarr, bas, trummor.) Musikerna kunde egentligen inte spela sina instrument men var ofta inblandade i andra konstarter, som film och målning. Målet för dessa konstnärer var att avsäga säg alla tidigare musikaliska influenser och göra något som beskrev deras vision av världen (en ofta våldsam och skrämmande sådan.) En av dom få skivorna som släpptes från dessa band var samlingsskivan No New York (1980). Den producerades av synth pionjären Brian Eno vars motiv var: "om jag inte spelar in dessa band kommer ingen att göra det". Skivan innehöll endast 4 band (dom som nu är mest ihågkomna): Teenage Jesus & the Jerks, Mars, DNA och James Chance and the Contortions. Skivan gav inte en full bild av scenen (den saknade ju Glen Branca och hans gitarrorkester) men det var ett av dom få relevanta dokumenten och en självklar startpunkt för dom som vill lära sig om genren. 80-tal På mer spridda delar i USA kom en mindre konceptuellt utmanande, men fysiskt laddad musikrörelse. Då pratar jag om Hardcore punken. Det viktigaste bandet att nämna är Black Flag. Varför är för att dom satt upp en mall för andra band att följa: snabb och tung punk inspirerad rock och så startade dom ordspråket ”Get In the Van”, som stod för deras sätt att turnera då banden åkte i en minibuss igenom nationen. Andra namnkunniga artister är bland annat Minor Threat (som startade Staright Edge rörelsen), Dead Kennedys (som förespråkade om stora politiska förändringar i Amerika) och Bad Brains (som tidigare var ett jazz fusion band.) Men medan detta skedde i Amerika växte en mindre våldsam, men mer genomtänkt, genre fram i Storbritannien: Post-Punk. Denna genre experimenterade mer med udda genrer, som Reggae och Funk, och anvaände sig ofta flitigt av synthar. Och alla band lät väldigt olika: Det fanns föregångare till goth, som Joy Division och Echo and the Bunnymen. Det fanns det funkigare band som Gang Of Four och The Pop Group. Och dom som byggde på punkens råa sida, som The Fall och the Wire. Och så fanns det dom som gjorde rent experimentell musik som Public Image Ltd. och Magazine (Här fanns en till trend av Post-Punk: PIL's sångare var tidigare i Sex Pistols och Magazines sångare var tidigare i Buzzcocks.) Men det finns även en mjukare sida av Post-Punk som i media oftast skulle kallas New Wave. På 80-talet stod Amerika rätt stilla temamässigt. Dom flesta banden fortsatt i Hardcore Punkens stil fast det växte fram band som var mer melodiska. Nämnvärda är Hüsker Dü, The Replacements och Dinosaur Jr. Det fanns också en mötes plats för Hardcore och No Wave och Post-Punk genom Butthole Surfers och Big Black. Minutemen är också värda att kolla upp som gav punken en spinn med funk och klassisk rock involverat i sina låtar som inte ofta översteg två minuter. Det enda banden jag vill gå in extra på är Sonic Youth. Sonic Youth har kallats "Overlords of the underground" så och inte utan en poäng. Dom startade i New York precis när No Wave slutade och i början efterliknade dom ofta den musiken, men även med influenser från experimentell film som t.ex Richard Kern och Andy Warhols mer obskyra delar. Dom lyckades skaffa sig en gimmick i början genom att deras musik byggde på trasiga gitarrer som var omstämda (en ren idé stöld från Glen Branca, vars orkester bandets båda gitarrister vart del av) och hade trumpinnar under strängarna. Men genom mycket hårt arbete lyckades dom omvända denna brist på koventionella instrument till en fördel. Deras stora framgång kom genom trion EVOL (1986), Sister (1987) och Daydream Nation (1988) där dom lyckades skapa en ny version av rock musik som avkastar sig sina influenser lika mycket som den hyllar dom. Vad som är ännu mer imponerande är att dom hållit på enda sen dess och fortsatt trycka på hur deras musik uppfattas och släppt material av en kvalitet lika stark som det nya generationers idoler. Britannien var lika stillastående under årtiondet. Den Enda platsen saker hände på var Manchester. Staden var hem för pop jättar som The Smiths och New Order, men under detta skedde något som kallades Madchester. Detta var en sort av rock musik med stark influens från psykadelia och och House (elekronisk dans genre.) Alla banden var under stor influens av droger (Speciellt Ecstacy) och inte många höll en bra kvalité. Dom riktiga undantagen är Stone Roses och Happy Mondays. Stone Roses liknade ofta klassisk rock men Happy Mondays var dom mest geniala. Dom spelade enkla groove baserade låtar med sångaren Shaun Ryder i centrum, med, vad som kan ha vart, dom kvickaste och smartaste texterna som gjorts om arbetarklass livet i Storbritannien. 90-tal På 90-talet kom det som tidgare ha varit underground att explodera över massmedia genom Nirvana. Men det fanns det band som fortsatt att jobba under radarn. I USA startade något som kallades Lo-Fi. Musiken var simpel garage rock, det som fick musiken att sticka ut var dess amatörmässiga inspelningskvalitet. Målet var att skapa något opolerat som kändes mer sant för musikens skapare (men främst var motivet att dom inte hade råd med bättre utrustning.) Genrens starkaste släpp kom att bli skivan Slanted and Enchanted (1992) av Pavement. Andra nämnvärda band är bland annat Sebadoh och Guided By Voices. I Storbritannien fanns 2 dominerande genrer. Den första jag tänker berätta om kallas Shoegaze (döpt efter hur banden såg ut på scenen.) Musiken var både högljudd och passiv. Banden hade skrikande höga gitarrer och, näst intill, viskad sång. Detta gav musiken en väldigt unik visuell bild av något som var både vackert och farligt (t.ex en vulkan.) Främsta bandet var My Bloody Valentine med skivan Loveless (1991), annars var även Ride och Slowdive viktiga. Men genrens grund kom till av 2 skottska band årtiondet innan: Spacemen 3 och Jesus and Mary Chain. Dessa innehöll samma element som det senare banden fast i en råare och smutsigare stil. Annars var även electronican viktig under årtiondet. I slutet kom det även att vara viktigt inom pop musik, genom skivor av artister som Madonna, Björk och Radiohead främst. Men den verkliga revolutionen skedde på ett skivbolag vid namn Warp. Där var det främst Aphex Twin och Squarepusher som släppte skivor som tryckte på möjligheterna med datorer (och musik i allmänhet.) Under 90-talets sista år kom även ett viktigt album av Boards of Canada, Music Has the Right to Chidren (1998), som blandade in samma känslor som Shoegaze-stilen. Vad som var speciellt var att den visade att elektronisk musik kunde vara stimulerande för både hjärnan och själen (tidigare hade nästan bara den första prioriterats.) Ett viktigt släpp under 90-taet var också Endtroducing (1996) av DJ Shadow som blev den allra första skivan helt skapad på samplingar. 2000 och framåt Med det nya millenniet fick ”Indie” en helt ny bild, ofta som något enkelt som kan avnjutas av alla. Anledningen till detta kan man nästan helt och hållet lägga på bandet The Strokes. Det The Strokes gjorde var att dom tog attityder (och melodier) från det som tidigare räknats som underground och slängt ihop det för ett charmigt funktionellt paket för nya generationer att ta in till sig. The Strokes var även från New York (än en gång) och tillsammans med andra band som Interpol, Yeah Yeah Yeahs och TV On the Radio kom dom att få New York som en indie huvudstad (än en gång.) Dessa var däremot långt ifrån dom modigaste banden (där måste man än en gång gräva under ytan.) Mina 2 favoriter (från samma stad) är Animal Collective och Liars. Animal Collective startade som ett band som gjorde utmanande musik med akustiska gitarrer och slagverk men har under åren blivit mer elektroniska och deras musik bygger till stor del av samplingar (med influens från oljuds bandet Black Dice.) Deras musik bygger ofta på temat barndom och dess bra och dåliga sidor. Dom lyckas få igenom detta musikaliskt genom att alltid ge musiken en viss naiv känsla, deras metoder är bland annat väldigt melodiska sångbitar blandat med deras mer obskyra musikaliska bakgrunder kombinerat med komplicerad stämsång (efter deras kärlek till The Beach Boys.) Liars är däremot ett band som tar från ren punk och oljudsmusik (t.ex bandet Lightning Bolt) och kombinerar det med album som ofta har ett koncept och berättar en historia genom alla låtar (andra skivan They Were Wrong, So We Drowned (2004) handlar om häxbränning.) Vad som ökat intresset för Liars är deras sätt att alltid utmana sin publik, påminnandes mig om, i alla fall min tolkninng av, performativ konst (kolla upp videon Do As The Birds, Eat The Remains för beviset.) Men vad som attraherar mig mest är att ta deras mestadels obskyra influenser in i ett väldigt unikt och kompromisslöst ljud och deras förmåga att fortsätta på eget spår och helt ignorera andras åsikter om dom (beviset på deras hårda arbete finns på skivan Drum's Not Dead (2006).) Men vad som förändrat situationen i att hitta musik mest under det nya millenniet är helt klart Internet. Genom sidor som Myspace, Wikipedia, LastFM och Pitchforkmedia kan man idag endast genom ett knappklick finna artister som du aldrig hade hört talas om (om du inte sett dom live) för 20 år sedan. Det finns det som ser det som en dålig sak att ungdomar inte behöver jobba något för att hitta okända band men personligen ser jag det som en bra sak att alla artister kan sprida sig internationellt för att hitta fans, speciellt när ingen köper skivor idag så behöver dom fler dedikerade lyssnare.
Och så har jag slutligen nåt upp till idag berättandes om underground musik historia i allmänhet.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att synas. Tvingade fält är markerade *

*
*

Blandade artiklar från Konstagenten

Paul Klee – Making Visible - Tate Modern

Om du skall till London innan 9:e mars så missa då inte Paul Klee på Tate Modern. Han är en av de stora innovatörerna i modern tid och har jämförts med bl.a. Matisse oc..

Gamla porträtt i ny skepnad

Konstnär Colin Batty använder sig av akryl för att måla på historiska porträtt. Så här kunde vi ha sett ut om Colin hade varit skaparen!   Besök konstnär:  w..

Myrornas krig

Uppvärmd flytande aluminium hälls ner i myrstackarnas öppning för att sedan stelna och bilda en skulptur. Metallklumpen grävs sedan upp och poleras. Den amerikanske kon..

Väntan

Tavlor där inspirationen helt klart är väntan. Det finns många berättelser som gömmer sig i dessa verk som har fångat konstnären Brett Amory. Vi känner alla igen oss i nå..

Ja det är på riktigt!

Alex Chinneck är artisten som inriktar sig på illusioner. Detta är faktiskt en riktigt skulptur som finns i London. Alex samarbetade med Opel för att göra detta verk. Kan det..

Den kallaste staden på jorden

Tack vare fotografen Amos Chapple så får vi se hur det ser ut i den kallaste staden på jorden. Staden är  Ojmjakon som ligger i Ryssland. Finns en varm känsla i det ändå s..
Konstagenten 5.0 2018