Arkiv etiketter: konstpedagogik

En bildanalys på Edvard Munchs verk

Tolka och analysera bilder

Visuellt tänkande och gestaltning. En bildanalys på Edvard Munchs verk Historia 1910-1911.

edvard-munch1

1910 får Munch i uppdrag att lämna in ett tävlingsutkast till auladekorationerna.

edvard-munch2

Munch lämnar in två verk Historien och Människoberget, efter en tid också Alma Mater.

Jag har valt att analysera verket Historien utifrån min egen upplevelse. Det kändes när vi var på museet och guidades runt att det efterlämnades många frågor hos mig. Detta utan att på något sätt ha för avsikt att kritisera den visning av verken som vi fick.

Historien 1910-1911

Verket är målat på kanvas, olja och uppspänt på träramar med måttet 5×11.5 m.

Centralt sitter en gammal man på en berghäll i ett kustlandskap med händerna framsträckta. Bredvid honom står en liten pojke. Pojken står lite bakom mannens ena knä som han lutar sig något framåtböjd mot. Man kan dela in verket i tre lika stora delar där mannen och pojken täcker den mittre delen. Den vänstra delen fylls upp av ett kortvuxet knotigt träd med grenar som sträcker sig från vänster till höger över målningens hela övre plan. Mannen sitter på en naturlig avsats i berget som kan liknas vid en trappa. Trädes rötter tycks också sitta med sina rötter stadigt över kanten på samma sätt som mannen. Till höger i bilden är ett kustlandskap med karga klippor. Man kan se långt bortom mannen där horisontlinjen skär målningen i två lika horisontella delar. Den enda växtlighet som syns är det knotiga trädet. Färgerna är svagt blå i olika toner. Dukens egen kulör tillsammans med tunn ljusockra gör att målningen känns vilsam. Den enda färg som sticker ut och målats kraftigare är mannens huvudbonad och knapparna i pojkens jacka vilket ger en känsla av  gemenskap. där kunskapen i ena fallet hos mannen står för den vedertagna och hos pojken står det för den som komma ska.

Verket är den slutgiltiga målning som kom att antas till utsmyckningen av aulan i Oslos universitet.

Munch tycker att uppdraget känns svårt han vill helst måla sina egna tavlor. I boken Munck med egna ord av Paul Erik Töjner skriver Munch ” I aulamålningarna tvingades jag arbeta efter ett mer objektivt och bestämt motiv”. Han gör över hundra skisser innan han är nöjd.

Han skriver vidare ”Efter många i det närmaste misslyckade utkast till historien såg jag plötsligt en gammal vitskäggig man böja sig och ta upp ett vedstycke som han just hade tappat. En liten röd luva. Blå och vit jacka. Gula slitna arbetsbyxor som i likhet med jackan var lappade i olika färger. Det låg något högtidligt över den gamle mannen. Hans buskiga ögonbryn under vilka ett par ögon blixtrade- det långa grå skägget. Det här är målningen och fick Börre att stå modell. Jag tecknade honom under trädet. Det fick första pris Allt det andra kom i små portioner.

Sjön och holmarna och klipporna. Jag såg solen gå upp över klipporna. Jag målade solen”.

När jag tittar på tavlan så undrar jag vad det var han ville måla. Varför var det dessa förbipasserade bilder som han fastnade för. Bilden av den gamla mannen. Färgerna och varför ett kustlandskap.

Edvard Munch har under en längre tid målat en svit tavlor som han kallar Livsfrisen. Tavlorna är en serie om kärlek och livet sett på nära håll.

Munch hade blivit kritiserad och hånad många gånger för sina verk. Det gjorde honom illa. Han led utav att han inte fick måla som han ville. Det var svårt att gestalta sina intryck med färg och yta på ett mer konventionellt sätt. Han reste mycket till Frankrike och Tyskland där han kom i kontakt med Impressionisterna och symbolisterna. Gauguins måleri som primitivist påverkade hans konst. Det tillät honom att måla de avskalade ytor som han tyckte gestaltade det han ville få fram. Munch tyckte att han hade en förmån utav detta måleri. När han tar sig an aulan. Det ger honom en kunskap för det dekorativa.

Jag upplever att i verket Historien vill Munk göra en mer allmän bild. Här vill han måla en frisk nation, en far och det lyssnande barnet. Har han i den gamle mannen sett sin egen far som så enträget predikade lydnad och tro på en allsmäktig gud?

Kvinnan saknas i bilden, hon får en egen bild där hon gestaltas som den eviga modern. Långt ifrån den svaga utan mer som den livgivande heliga anden inskriven i den gyllene triangel hon är.

edvard-munch3

Mannen är inte livgivande på samma sätt Han ger nationen liv, han står för stabilitet som berget som Munch har som bas i måleriet. Kunskapens träd och det oändliga havet som ständigt blir en källa att ösa nya krafter ur. Han glömmer inte den nya generationen som lutar sig mot de gamla idealen. Gestaltad genom pojken lutad mot manens ben.  Detta är ett verk som passar att sitta i aulan på ett universitet. Den är inte provocerande och ful. Den står mer för ett samhällets stabila ideal och den akademiska trofasta synen på en nations ansvar att vara kulturbärare.

 

Kategori: Konsthistoria, Konstpedagogik | Tagged , | Komentera

En bild-Konstpedagogik

En bild! En bild bland alla andra bilder.

Vi samlas utanför skolan på parkeringsplatsen. Vi ska åka till Kristinehamns konstmuseum. En bil! Vi får åka några svängar fram och tillbaka. Alla får inte plats. Efter sista turen så står de där som redan har kommit fram och väntat lite trötta och undrar vad det är som vi ska titta på.

Vi kommer in i konsthallen och där är väggarna fulla av Ann Edholms verk! Runda cirklar i grått svart och vinrött. Därtill gigantiska svarta och lila tavlor stora målade ytor inramade av gult och grön ”En resa i Estland” heter en av tavlorna. Andra besökare går och muttrar. ”Det här är väl inget som vi kommuninnevånare ska betala för. Det är ju bara runda ringar och fyrkanter”.

Vilken utmaning tänker jag, hur ska det här gå?

”Ja nu alla mina kära elever nu tar vi en varsin stol och så sätter vi oss här. Eleverna går och hämtar varsin svart ihopfällbar stol, fäller ut dem och sätter sig framför det verk som jag vill förevisa dem. Det första är just en svart tavla med gula och grön bårder omkring. Jag läser vad den heter, En resa! Alla blir ivriga och ser den svarta asfalten som vi kör på. Det går fort så man bara urskiljer ängen på sidan det gröna och kanske smörblommorna det gula. Det går så fort att det bara blir till streck. Vart är vi på väg. Kör hon själv? Är hon ensam? Varför är alla färger så tydliga är hon glad eller ledsen söker hon något eller är det bara en utflykt? Alla diskuterar målningen fram och tillbaka, ” jaa, så kan det vara! Nej, men ser du inte. Så här är det! Tycker du!

Vi går vidare. Sätter ner våra stolar framför ett nytt verk.

Det är två cirklar målade i krapplack. Ett härligt ord för något, som vilken människa som helst skulle kalla för mörkt vinröd. Cirklarna är 40 cm i diameter ensamt målade på vit duk. I underkant har cirklarna fått en öppning till det eviga. Ett hål som både syns och ändå inte. Det bara finns där. Men ändå går det att nästan ta på det. Ur hålet som inte finns rinner en seg massa fram. En massan som ännu inte har nått fram till ingenting.

”Sitt en stund och titta” säger jag till mina elever. De skruvar på sig lite men så blir det äntligen tyst. Efter en tystnad som kan liknas vid en evighet, reser sig Jessika plötsligt upp, hon drar efter andan och säger. Det är precis så här det känns när någon man är kär i gör slut. Det är så här det är innan man riktigt har fattat vad som hänt. Sorgen har inte landat än. Man har inte riktigt förstått

Det är fortfarande tyst. Alla runt omkring nickar igenkännande. Alla känner igen sorgen.

Lars reser sig. Alla tittar på honom och Lars säger lika allvarligt som Jessika. Det är så här det ser ut när man har lyckats klämma hål på den där gula uppsvällda finnen. Man står där framför spegeln och så äntligen händer det. Det är så här det ser ut innan den och det variga äckliga innehållet nått fram till spegeln.

Jublet är obeskrivligt. Alla skrattar och några ger ”give me five” i luften.

Jäklar vi är sena säger jag. Ni kommer för sent till nästa lektion.

Vi rusar förbi receptionen.  Maud, ropar dom ” vad är det som gör att ni är här i en timme och alla andra bara i två minuter? Det är för att dom inte ser bilderna, hinner jag ropa tillbaka innan vi alla klämmer in oss i min lilla bil. Kemilektionen väntar.

Kategori: Konstbloggen | Tagged | Komentera
Konstagenten 5.0 2018