Ja, impressionismen i Norden hade vissa särdrag och skilde sig åt från impressionismen i Frankrike. Impressionismen uppstod i Frankrike under 1800-talets senare hälft och kännetecknades av ett intresse för ljusets och färgernas spel i naturen samt en mer löst och spontant målerisk stil.

I Norden, särskilt i Sverige och Danmark, var impressionismen mer återhållsam och konservativ än i Frankrike. Många nordiska impressionister var inspirerade av den franska impressionismen, men de införlivade också traditionella nordiska motiv som vinterlandskap, skärgårdar och folkliv.

En annan skillnad var att många nordiska impressionister hade en mer måleriskt tekniskt virtuos stil. De var skickliga i att använda färg och ljus för att skapa olika stämningar i sina verk och hade en stark känsla för detaljer och struktur.

I Sverige utvecklades en specifik typ av impressionism kallad ”Österlenimpressionism”, som utmärktes av en stark känsla för det nordiska ljuset, mjuka färgskiftningar och en fascination för landskapet på Österlen i Skåne.

I Frankrike kan en landskapsmålare möjligen bliva konstnär endast med hjälp av sitt öga. I Norden måste landskapsmålaren vara skald. (Richard Berg. Svensk konstnär 1858-1919). BILD Renoir.

De nordiska målarna fick kontakt med impressionisterna mycket tack vare att Paul Gauguins besökte Köpenhamn mellan åren 1884-85.

I början av 1900-talet var den svenska ekonomin god. Detta sammanföll med att de franska impressionisterna hade blivit allmänt accepterade vilket innebar att deras verk blev eftertraktade som samlarobjekt. På kort tid kunde museer och privata  konstsamlare bygga upp stora samlingar.

Men det impressionistiska måleriet berättade inget väsentligt. Impressionisterna var mer inne på att måla tiden som förflöt. de målade farten i himlens förändring, de målade stunden med sina vänner. De utryckte det ytliga och det fria livet utan vedermödor.

Konsten gestaltar alldeles för mycket av de utsatta, de som har det svårt. Lidandet måste hela tiden finnas närvarande, det är klart att vi måste se de utsatta men det som också är glädje och värme och gemenskap får vi inte heller glömma. Det är  glädjen som vi alla längtar efter. Men det tyckte inte dåtides nordbor.

Den impressionistiska bilden väckte anstöt, det var ingen som gillade den. Målerit var alldeles för mycket likt en skiss, bilden kändes inte färdig. Färgen var inte ens blandad för att passa in i valören. De rena färgerna fick samsas sida vid sida vilket gjorde att upplevelsen blev annorlunda. De rena oblandade färgerna blev starkare i sin kolorit i stället för när färgen blandas, målningarna  kändes som de rymde något utöver själva bilden.

Det är detta som ligger till grund för symbolismen och sedan även till modernismen.

Finländaren Berndt Lindholm

Finländaren Berndt Lindholm (1841-1914) var en av de första som anammade det impressionistiska sättet att måla på. Han och några till startade en ny radikal grupp som de kallade valörpartiet. Som man kan räkna ut av namnet så studerade gruppen enbart färgernas betydelse i förhållande till varandra och allt annat var helt obetydligt.

Luften och tidens inverkan på fägen var något som var det väsentliga för Lindholm och hans grupp. Impressionismen var inte helt accepterad i Norden eftersom en del såg den mer som något nytt och spännande och de testade att måla på det nya och modernare sättet i stället för att helt anamma det.

Konstnärerna förstod att om de målade rent impressionistiskt så skulle ingen gilla det, de visste det av att ha noterat detta från Frankrike så var de alltså medvetna om konsekvenserna. Det tog en gyllene medelväg och hade då den Franske målaren Bastien Lepage som förebild.

Samtiden såg i Bastien-Lepages verk ”ett av de mest energiska uttryck för det, som konstnärligt upprört vår tid, det som upprört den sundast och ädlast”. För den stora publiken var hans verklighetsstudium alltför radikalt realistiskt, och han blev aldrig populär i livstiden, hur omtalade och omstridda hans målningar än var. Men för det yngre konstnärssläktet på 1870– och 1880-talen var hans namn en signal, som proklamerade friluftsstudium och studium i stort av vardagslivets motiv och typer. (wikipedia)

Potatisplockarna

En sak som kan ha påverkat de nordika konstnärenas nyfikenhet på impressionimen  var att Målaren Frits Thaulow var svåger med Gauguin  förmedlade impressionisternas verk till höstutställningen 1884 i Oslo. (Gauguin var ju gift med en danska.) Det norska nationalgalleriet blir först att köpa en impressionistmålning genom att förvärvet av Monets Regnväder (1890) Edvard Much gjorde egna försök att måla impressionistiskt och i Danmark manifesterades intresset för fransk konst genom Carlsbergsbryggeriets ägare och glyptotekets skapare Carl Jacobsen hade tagit initiativ till. Edvard Much går sedan över till att bli symbolis och syntetist Symbolisterna koncentrerar sig på innehållet  och syntetisterna mer på ett förenklat ytmässigt formspråk.

En av de få Danska konstnärer som impressionismen kom att betyda något för är Theodor Philipsen, Gauguin och han lärde känna varandra under den tid som Gauguin bodde i Köpenhamn(1884-1885)

I Sverige blev målare som Anders Zorn och Karl Nordström de som tog till sig impressionismen tydligast. Karl Nordstöms verk Min hustru blir detta tydligt eftersom motivet och stilen påminner om Renoirs.

”För Nordström blev imressionismen ett betydelsefullt men kontvarigt skede innan han såsom ledande gestalt i Konstnärsförbundet övergick till en nationellt färgad symbolism kännetecknad av stora sammanfattade former. I deta avseende är han en typisk representant för huvuddelen av den nordiska konsten, för vilken impressionismen blev något av en episod på den huvudväg som ledde direkt från realism till symbolism”.(Torsten Gunnarsson Impressionismen och norden)

Det enda utpräglade impressionistmålare i Sverige var Anders Zorn det kan också förklaras med att han under 1888-1896 var bosatt i Paris.

Zorn var skicklig han berövade aldrig sina figure sin volym utan han hade den som bas och så målade han på en impressionistisk teknik.

I Finland kan nämnas konstnären Victor Westerholm (1880-1991).

Han var först utbilda i Düsseldorf i en helt annan stilriktning.Düsseldorfskolan var en konstriktning på 1800-talet som utgick från akademin i Düsseldorf i Tyskland  (nuvarande Kunstakademie Düsseldorf). Motiven var ofta nationellt romantiska och sentimentala och omfattar för det mesta detaljerade dramatiska landskapsmålningar med fantastiska klippor, vattenfall och allmogemotiv. Vanliga inslag var starkt romantiserade och idealiserade allmogeinteriörer, historiska scener och stämningsfulla landskapsmotiv.

Skolan var viktig under åren 1830–1870. Under ledning av Wilhelm von Schadow blev akademin internationellt känd och många konstnärer från Skandinavien, Ryssland och USA sökte sig dit för att lära sig den typ av genre- och landskapsmåleri som förknippades med den. Mot senare delen av 1800-talet avtog dess betydelse på grund av den franska impressionismen som fick allt större betydelse i landskapsmåleriet.

Uttrycket Düsseldorfmåleri har senare ofta använts negativt för att beteckna anekdotisk konst utan måleriska kvaliteter i motsats till 1880-talets ideal friluftsmåleriet – oavsett om konstnären skolats i Düsseldorf eller ej.

Efter att ha vistats i Paris i 1888-1890 så försökte han sig på att måla impressionistiskt. Paris som  ärnamnet på verket 1889 är ett typexempel på hur nordisk  impressionism kom att kunna se ut.

För de nordiska konstnärena lönade sig inte att helt ta efter det impressionistisa målerit. Det sålde inte Så de fick snällt hitta en stil som var lite både och.

Det kan vara grunden till att de flsta av de nordiska konstnärena blev anhängare av den mer symbolistiska och syntetiska målerit.

.Konstnären Richard Berghs säger att konsten i norden inte vill gestalta ett tillstång utan en längtan.Jag tycker att detta är så bra för det är nog vad det hela handlar om. Impressionismen fick inte ett helt fotfäste. Vidare skriver han  ” Känslan ensam kan lära finna samklang, stilen, genom vilken hans naturskildring skall nå harmoni, blivande konst. I Frankrike kan en landskapsmålare möjligen bliva konstnär endast med hjälp av sitt öga, såsom Sisley; I Norden måste landskapsmålaren vara skald”.

Sisley var en Fransk målare född 1839 död 1899. Sisley var en av de stora impressionisterna tillsammans med Renoire och Monét.  Man kan säga att de nordiska målarna ville göra revolt mot de ytliga franska målarna som de inte tyckte målade mer än  en förskönande verklighet. Likt det klassiska men på ett annat sätt. De nordiska konstnärerna ville måla den sanning som de själva upplevde. Den sanning som egentligen låg bakom den nya insikten om konstnärens egen tolkningsrätt. Själva  motivet hade bara intresse såsom utryck för en idé. Bildena skulle utrycka längtan och poesi.

Symbolismen och syntetismen.

Eftersom de Nordiska konstnärerna inte var så förtjusta i realismen så sökte de sig till nya vägar. det fanns Franska impulser som inte var helt renodlade imressionister. Paul Gauguin bildade tillsammans med ett religiöst brödraskap  gruppen Nibis- gruppen- Dom såg sig som profeter för en slags andlig konst. (1890-talet).

Här ett verk av Emile Benard och Paul Gauguin .( 1886-1888)” Konstnärena sökte sig till ålderdomliga eller främmande kulturer såsom Bretagne, Tahiti och finska Karelen eller hämtade inspiration ur den medeltida eller folkliga konstens klara enkla formspråk”.

Symbolismen kom att dominera Svensk konst. bara kort tid efter att de  unga opposionella konstnärena hade haft sitt genombrott på 1880-talet  började man expimentera med Syntetismen. Opponenterna var bland annat Ernst Josepson, Carl Larsson, Eugén Jansson, Rickard berg och Georg Pauli. Opponenterna fick sitt namn efter att de  opponerat sig mot konstakademins stränga krav på exakthet. Dom ville modernisera undervisningen. De lyckades inte med detta så då grundade de konstnärsförbundet.

Det fanns några impressionister till Andes Zorn har vi nämnt.

den mest kända SgI fagernmålaren Dansken med Peder Severin Kröyer.(1851-1909) med verket Hipp Hipp Hurra.

Symbolisterna i Frankrike och i Sverige under 1890-talets första hälft kom att ganska så parallet utveckla det symbolistiska måleriet. samtidigt så ville man hitta ett nytt utryck för den nationella nordiska utrycket och identiteten

En av dem var den svenska  konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Han kom till frankrike tillsammans med svensken Olof Sager- Nelson och finländaren Magnus Enckell.

Till skillnad mot de franska symbolisterna så målade de svenska konstnärena mer natur är religiösa bilder .

De var heller inte så stiliserade i sitt formspråk som till exempel Gaugauin. Den enda undantaget är förmodligen Norrmannen Edvard Munch.

Edvard Munch skriet

I Finland fick symbolismen ett stark fäste inte minst på grund av de starka nationella känslor som präglade konstlivet. Detta var till följd utav att Finland var Ryskt storförstendömme.  Enligt ett manifest (1899) ville man binda Finland närmare Ryssland. Detta förmedlades i förtäckta former i storslagna landskapsmålerier.Symbolisterna fick ett stark fäste genom konstnären Magnus Enckell.

Visserligen bosatt i Paris men han skickade hem ett antal verk till den finska utställningen i Helsingfors
Syntetismen blev den nya nationella konstens signum. inte minst genom konstnären Gallen Kallelas nyskapande måleri. det var början till en ny finsk konststil. 1894 anslöt sig en grupp konstnärer till symbolismen Förutom Gallen-Kallela även Väinö Blomstedt (1871-1947) och Pecka Halonen.

Dessa konstnärer var också för en kortare tid elever hos Gauguin. Akseli Gallen Kallelas var också starkt påverkade av Karelisk  folklig ornamentik. det kom att påverka hans konst till en mer syntetiskyt stil med ett nationellt innehåll främst inspirerat av nationaleposet Kalevala. Han kom också tillsammans med bland annat Carl Larsson att inspireras av den italienska frescomåleriet. som av många kom att anses vara konstens urkällaoch en motvikt mot den tidigare nämda dekadens man upplevde inom den Franska samtidskonsten.

Sammanfattningsvis kom såväl impressionismen som symbolismen på en rad olika sätt att prägla den nordiska konstens utveckling under perioden 1870-1910. Medan impressionmens direkt synliga påverkan totalt sett var mindre och något fördröjd kom symbolismen och syntetismen att få ett bredare och betydligt snabbare genomslag över det nordiska fältet.

Carl Larsson omdiskuerade vert midvinterblot. Nationalmuseet Stockholm

Gustaf Fjæstad

Gustaf Fjæstad
Födelsenamn	Gustaf Adolf Christensen Fjæstad
Född	22 december 1868 Stockholm
Död	17 juli 1948 (79 år) Arvika
Nationalitet	Sverige
Fält	Måleri, Grafik, Konsthantverk
Utbildning	Konstakademien

Gustaf Adolf Christensen Fjæstad, född 22 december 1868 i Jakobs församling, Stockholm, död 17 juli 1948 i Arvika, var en svensk konstnär (målare, grafiker, konsthantverkare) och idrottsman. Han var gift med textilkonstnärinnan Maja Fjæstad.

Fjæstad studerade konst vid Konstakademien samt för Bruno Liljefors och Carl Larsson.

Han kallas för Rimfrostens mästare och grundade den så kallade Rackstadgruppen vid sjön Racken vid Arvika i Värmland, till vilken konstnärer som Björn Ahlgrensson, Bror Lindh och Fritz Lindström hörde. Som konstnär betraktas han av många som tillhörande de främsta svenska målarna. Hans vinterlandskap är kända och han finns representerad på många svenska museer, exempelvis Nationalmuseum och Thielska galleriet i Stockholm, och Rackstadmuseet i Arvika. Hans verk säljs ofta på de stora auktionshusen. Förutom tavlor har han även formgivit möbler, konstsmide och gobelänger.

Fjæstad tillhörde föreningen Konstnärsförbundet.

Vid en utställning i USA inspirerades några unga kanadensiska konstnärer av Fjæstads konst, och de bildade gruppen ”The Group of Seven”.

Idrottsmannen [redigera]

Som idrottsman tillhörde han den svenska eliten i grenarna skridsko och cykel, och noterade 1891 världsbästa tid (2.51,2) på skridskodistansen en engelsk mil vid tävlingar i Hamar i Norge. På cykel vann han 1892 såväl den första cykeltävlingen i landet öppen för alla (en ”Mästerskapsridt för Sverige”, 10 km) som det första Mälaren runt.

Han blev senare en stor mecenat för svensk skridskosport genom att bland annat donera konst.
Teosofiska Ansikten –
Gustaf Fjæstad (1868-1948)

Svensk Teosofisk Historia
TeosofiFondens Sjunde Rapport

© 2004 Online Teosofiska Kompaniet Malmö

I Svenskt biografiskt handlexikon kan vi läsa: ”Fjæstad, Gustaf Adolf, målare, träskulptör. Född i Stockholm d. 22 dec1868. Föräldrar: skomakarmästaren P.C. Fjæstad och Christina Andersson. – Fjæstad var först elev vid Fria konsternas akademi 1891-92 samt senare hos Bruno Liljefors och Carl Larsson, hvars assistent han var vid freskomålningarnas i Nationalmuseum utförande 1896. Bland Fjæstads arbeten märkas Våt skog, Augustimånsken, Björkarna, Vintermorgon i Värmland, Rakstahöjden, Snö, Göteborgs museum, Rimfrost på is, Snödrifva öfver en gärdesdrifva, Kommer aldrig våren? Barrskogsinteriörer, Vinternatt, flera väfnader, hvartill han gjort kartongerna, träskulpturen Stabbestol, o.s.v. Fjæstads specialitet är snö, is och rimfrost, som han afbildar fullständigt illusoriskt. Hans gobeliner med rinnande vatten, snö i månsken o.s.v. till ämne äro synnerligen originella och vackra. – Gift 1989 med målarinnan Kerstin Maria (Maja)
Halleén.”

Det är med stor glädje vi förmedlar nedanstående artikel om den för många okände teosofen och målaren Gustav Adolf Fjæstad 1868-1948  och Rackastadskonstnärerna som var införd i Svenska Dagbladet onsdagen den 10 mars 2004. I artikeln framkommer det att han var inspirerad av teosofin i sina målningar, och att han var verksam i Arvikas Teosofiska Samfund där han höll många fina föredrag genom åren. Några av dessa föredrag finns dessutom bevarade i manusform på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det är vår avsikt att publicera några av dessa föredrag framöver på vår hemsida.

Vi vill med denna artikel hedra Gustav Adolf Fjæstad som teosof och konstnär, han blev 79 år gammal. Fjæstad´s  fantastiska tavlor och andliga konst speglar på ett mycket tydligt sätt hans underbara målartalang, och de visar även på hur teosofin har satt sina spår i den svenska historien. Vi har lagt in några bilder på hans tavlor i artikeln för att åskådliggöra hans enkla sätt att måla, vilka alla illustrerar teosofins tankar genom hans speciella konststil.

 Bror Lindh.

Värmländsk kraftkarl på jakt efter livets gåta

Det var nog få som anade att världsrekordsinnehavaren på skridsko samtidigt var konstnär och andlig sökare. Inom teosofin hittade han ett förhållningssätt som kunde bära hans religiösa längtan, och det finns spår av madame Blavatskys lära i Gustaf Fjæstads snörika målningar.

Av Hans-Olof Boström.

Gustaf Fjæstad, ”snökonungen från Norden” som tysk konstkritik kallade honom, var ett känt namn redan innan han slog igenom som konstnär. Han var nämligen också framgångsrik idrottsman med bland annat världsrekordet på en engelsk mil på skridsko (1891) och segern i det första cykelloppet Mälaren runt (1892) på sin meritlista.

Hans framtoning som viril sportsman och grovhuggen karlakarl är väl en orsak till att man sällan velat läsa in något djupsinnigt innehåll eller någon subtil symbolik i hans konst. Han har själv bidragit till den uppfattningen med uttalanden i stil med ”Tala inte så öfverjordiskt och mycket om konst! Man behöfver inte alls se mera begåfvad ut och tala annorlunda därom, än t ex när man talar om mat”. Också hans händighet och mångsyssleri som möbeldesigner, husbyggare, fiolmakare, och till allt detta hans organisatoriska förmåga och affärstalang, har präglat bilden av honom som en utåtriktad kraftnatur utan större intellektuell begåvning.

Av kritiken sågs hans konst som utpräglat dekorativ eller ornamental. Bara den skarpsynte blivande konsthistorieprofessorn Gregor Paulsson såg djupare: ”Fjæstad är som konstnär närmast metafysiker”, menade han, en grubblare ”för hvilken det mystiska inkännandet i naturen alltid varit hufvudsaken, fastän detta klädt sig i dekorativa former ”.

Om det var något här i livet som var av vikt för Gustaf Fjæstad förutom idrottandet och konstnärskapet, så var det hans andliga sökande. Enligt konsthistorikern Sixten Strömbom, som kände honom väl, var han ”en naiv känslomänniska, ständigt på spaning efter en livsåskådning, som han kanske till slut fann genom kontakten med teosofien”. Sedan han som så många andra konstnärer på 1890-talet lämnat storstaden för landsbygden blev han snart en av de mest aktiva medlemmarna i Teosofiska samfundet i Arvika. Han framträdde ofta som föreläsare, och bland hans efterlämnade papper på Kungliga biblioteket finner man koncept till föredrag med vilka han sökte sprida sin övertygelse. Ett citat ur dessa föredragsmanus ger en föreställning om den andliga kost teosofin kunnat bjuda honom:

Människan är till sitt innersta väsen en Ande […] När människoanden genom födelsens port inträder i den fysiska världen, ikläder hon sig en fysisk kropp […] När den fysiska kroppen är utsliten, går människan igenom dödens port, lägger av den fysiska klädnaden och träder in i den ”osynliga” världen. Efter en lång period av vila och lycka, varunder det gångna jordelivets erfarenheter assimileras och följaktligen öka människans krafter, återvänder hon igen till den fysiska världen genom födelsens port och ikläder sig en ny fysisk kropp.

Fjæstads tankar kretsade ständigt kring tillvarons och evighetens gåta, och i teosofin tyckte han sig ha funnit svar på sina frågor. Säkert försökte han uttrycka sina andliga övertygelser också i sin konst. Detta antyds redan av titeln på en av hans största dukar, ”Livsgåtan” från 1919. I gnistrande nysnö ser vi fotspåren efter en människa som pulsat rakt mot horisonten, där spåren försvinner för våra blickar. Den nedgående solen står rakt över fotspåren och förgyller landskapet med sina strålar, men själva solskivan är osynlig. Den fråga konstnären velat formulera är väl ungefär: vart går vi, vart leder vår livsvandring, vad finns bortom vår levnads horisont?

Från Dovrefjäll – Oljeduk 1904

Fjæstads val av snömotiv är nog inte enbart betingat av hans intresse för vintersporter och hans fascination inför vinterlandskapets skönhetsvärden. Snön täcker ju den jordiska verklighetens enskildheter och kantigheter med en finare och mjukare materia, som tycks stå den andliga närmare. Liksom i målningar av romantikern Caspar David Friedrich, även han en andlig sökare, finns det hos Fjæstad ett glapp mellan en realistisk och detaljerad förgrundszon (det jordiska) och ett töcknigt fjärran: stjärnhimlen, solen eller månen bakom söndertrasade molnflikar (det hinsides).

Också hans målningar av rinnande vatten har en liknande ”dualistisk” bildstruktur och tycks bära fram tron på en högre värld, speglad i den jordiska. De snötäckta stränderna återges som fasta och påtagliga och även krusningarna på vattenytan har målaren fångat, men det egentliga motivet är speglingen i vattnet, den virtuella bilden. Det är inte det näraliggande och påtagliga utan det fjärran och ogripbara som fångat Fjæstads intresse.

Förkärleken för vintermotiv, för snö, rimfrost, is och vatten kan ha ytterligare en orsak. Teosofin ser materia och ande som i princip samma sak: anden är en högre, förfinad materia. Antroposofins grundare Rudolf Steiner förklarade detta innan han bröt sig ur teosofiska världssamfundet: ”Det som är materia förhåller sig till Anden som is till vatten. Löser man upp isen, blir det vatten. Löser man upp materian förvinner den som materia och blir till Ande. Allt, som är materia är Ande, Andens yttre uppenbarelseform”.

Rimfrost på is – Oljeduk 1901

Madame Blavatsky liknar i sin bok ”The Key to Theosophy” från 1893* teosofin vid en stråle av vitt ljus, som delar upp sig i de olika spektralfärgerna, det vill säga de skilda religionerna och filosofierna. Den eviga sanning som i begynnelsen givits människorna har korrumperats under tidernas lopp men förvaltas i ren form av de invigda. Alla existerande religioner innehåller element av denna unika sanning, uppblandade med ”orena” element. Det är teosofernas uppgift att åter samla de stridande färgerna. Står inte snön hos Fjæstad för den eviga sanningens vita ljus? Snöns vithet åstadkommer han just genom att intill varandra lägga olika färger, ofta hela spektrats. Han återförenar i sitt måleri de olika färgerna till sanningens vita ljus.
______________

[*] Utgavs först på svenska 1889; i ny svensk övers. Nyckeln till teosofin Online 2005; anm. TK redaktionen]

Hans pointillistiska touche gör dessutom att färgerna tycks vibrera inför våra ögon. I ett brev till Nathan Söderblom skriver Fjæstad att ”allt som finnes till i skapelsen är innerst endast olika slags vibrationer”. Denna uppfattning hade han hämtat hos Annie Besant, som menade att vibration är den formande kraften bakom alla materiella fenomen, vilka enbart är manifestationer av det av materian dolda livet. Ett konstverk formas av själsvibrationer och ger hos betraktaren liknande vibrationer som hos konstnären.
Man kan spekulera i om Fjæstad ville delge andra sin teosofiska övertygelse inte bara genom sina föredrag utan också genom sina målningar. Ville han låta den vita ljusstrålen för betraktarna uppenbara den eviga sanningen, hoppades han att hans måleri skulle åstadkomma liknande själsvibrationer hos dem som inom honom själv, den invigde?

Hoar Frost and Stars

Mina reflektioner föranleds av ett par nyutkomna böcker som ger en rik bild av Fjæstad och den konstnärsgrupp, Rackstadkolonin, han gav upphov till i och med att han 1898 flyttade till Arvikatrakten och snart följdes i spåren av Björn Ahlgrensson, Fritz Lindström och andra. Tjusning. Om Rackenkonstnärerna kallar Per Inge Fridlund ett frikostigt illustrerat praktverk som han skrivit i samarbete med författaren Sven Smedberg (Rackstadmuseet, 155 s). Fridlund är initiativtagare till det 1993 invigda Rackstadmuseet i Arvika och var dess chef under de första tio åren. Göteborgsarkitekten Rune Falk har här i direkt anslutning till skulptören Christian Erikssons barndomshem åstadkommit ett underbart konstmuseum, där man särskilt slås av den klara och mjuka ljusföringen i de båda stora utställningshallarna. Den återhållsamma arkitektoniska formen bildar en diskret ram till det vemodsfyllt naturlyriska måleri som sjön Racken och dess omgivningar inspirerat till.
Förutom Rackenkonstnärerna behandlar Fridlund också Christian Eriksson, som hade lämnat trakten innan Rackstadkolonin tog form. Men hans ateljévilla Oppstuhage och den intilliggande ”sommarateljén” utgör med sina hundratals gipser till välkända offentliga skulpturer en viktig del av Rackstadmuseet. Fridlund känner själv en särskild samhörighet med Eriksson, som var son till en småbonde och snickare och blev en av sin tids mest hyllade svenska konstnärer; han har själv gjort en liknande klassresa och från att i ungdomen ha arbetat som svetsare blivit självlärd konsthistoriker och museiman (att statsminister Göran Persson skrivit förordet till hans bok är ett av många uttryck för den uppskattning som kommit honom till del från offentlighetens sida). Med stor sakkunskap och estetisk sensibilitet tecknar han i sin bok en självständig bild av Christian Eriksson och Rackstadgruppen. Inte minst fäster jag mig vid hans höga värdering av Maja Fjæstads konstnärskap; hon kom länge att stå i skuggan av sin mer expansive make.

En av de mest mångsidiga begåvningarna, konstnärligt och intellektuellt, i Rackstadkolonin var Björn Ahlgrensson. Uppvuxen i Paris och Stockholm, beläst och musikalisk, kom han att vantrivas i de trånga förhållandena på landsbygden. Ett glädjelöst äktenskap med en syster till Fritz Lindström och svårigheter att få ekonomin att gå ihop ledde slutligen till ett desperat flyktförsök, först till Stockholm och därpå till Jämtland och Gotland, innan han 1918 rycktes bort i spanska sjukan, 46 år gammal. Om detta delvis tragiska levnadsöde har Gunnar Lindblom, pensionerad forskare och ämbetsman på FOA skrivit en fängslande bok, Jag duger ju inte till annat än att vara konstnär (G Lindblom i samarbete med Rackstadmuseet i Arvika 203 s).

Utgångspunkten för Lindbloms skildring är den brevväxling med Ahlgrensson som hans moster lämnat efter sig. Efter brytningen med hustrun tycks konstnären ha hoppats på en ny framtid med den drygt ett decennium yngre Anna Dahl, som han lärt känna då hon var vävelev hos Gustaf Fjæstads systrar i Rackstad. Lindblom speglar de båda människoödena mot fonden av det politiska och sociala skeendet.

Till Rackstadkolonin bör man också räkna Bror Sahlström, som varit Christian Erikssons assistent och som liksom denne var en mångsysslare som möbeldesigner och möbelsnickare, skulptör och smyckekonstnär. Till hans offentliga arbeten i Värmland hör den originella täljstensdopfunten i Trefaldighetskyrkan i Arvika och Adlersparremonumentet i Eda. På gamla foton kan man se hur Sahlström prytt fasaden till sin villa vid Racken med barockmålningar av Yttersta domen från den 1897 rivna 1700-talskyrkan i Torsby. Sahlström hade vuxit upp i Utterbyn strax utanför Torsby som son till en storbonde och riksdagsman. Trots faderns skepsis mot konstnärsyrket kom också två av Brors systrar att gå till konsthistorien: Anna Sahlström som träsnittare och målare, Ida Nilsson (”Fryksdalsmora”) som textilkonstnär.

De båda systrarnas hem kom att gästas av mera namnkunniga konstnärskolleger, Sahlströmsgården bland annat av Carl Wilhelmson, som där målat några av sina mest kända verk, däribland ”Juniafton” och ”Gårdens dotter” med Anna Sahlström som modell, senare av Vera Nilsson och Siri Derkert. Ida Nilsson drev pensionat Sillegården vid Fryken i Västra Ämtervik, så småningom övertaget av dottern Margit och hennes man, den värmlandsfödde Göteborgskoloristen Erling Ärlingsson. Sahlströmsgården och Sillegården drivs nu av en stiftelse, som för vidare konstnärstraditionerna med utställningar men också lockar besökare med välrenommerat kök på båda platserna.

Om dessa båda värmländska turistmål men framför allt om de tre konstnärssyskonen Sahlström har Henrik Torstensson, pensionerad lektor, skrivit en bok som i påkostad utformning kan mäta sig med ”Tjusning”: Konstnärsdrömmar i en värmländsk verklighet (Vildgåsen, 207 s). Torstensson är inte konnässör som Fridlund och han tecknar inte den historiska bakgrunden lika fylligt som Lindblom, men han skriver medryckande och förmedlar också han bilden av ett Värmland för 100 år sedan som tycks ha sjudit av konstnärlig uppfinningsrikedom och vitalitet, ofta mot en bakgrund av felslagna drömmar och begränsande ekonomiska realiteter.

Hans-Olof Boström är professor i konstvetenskap vid Karlstads universitet. (under strecket 10/3 2004) www.svd.se/understrecket

kretsar.

Läran i huvuddrag [redigera]

Teosofin lär, att alltings ursprung, det gudomliga varat, trots att det sägs vara höjt över all tillfällig skapelse ändå är inneboende i varje varelses livsrot eller hjärta och utgör människans innersta jag. Den djupaste källan för medvetenhetsljuset påstås därmed vara en och samma för alla varelser, och någon i verklig mening avskild tillvaro finns ej. Tillvarons stora lag är den om orsak och verkan. Den sägs ha universell giltighet på tillvarons alla områden. Verksam på ansvariga varelser, kallas den karma (sanskrit för handling) eller karmalagen och bringar förr eller senare får var och en ta konsekvenserna av sina handlingar. Världsförloppet regleras därmed av en ofelbar rättvisa. Detta sägs dock först fullt kunna inses när även karmas tvillinglag, den cykliska lagen, tages i betraktande. Enligt denna framgår allt cykliskt ur sin livsrot till upprepade ”livsdagar” och vänder så åter – världarna i rymden, naturen i sina årstider, all rörelse, allt vardande påstås vara rytmiskt. Denna lag sägs yttra sig i hjärtats slag, andningen, vaka och sömn. För människan såsom en odödlig livsenhet hävdas att denna lag innebär upprepade födelser till nya jordeliv, alltså reinkarnation (återförkroppsligande). I varje nytt jordeliv sägs den uppväxande personen föra med sig sin sådd såsom medfödda anlag och drifter, och hans karma från föregående liv når honom även genom de förhållanden i vilka han föds, och senare även genom livets mer eller mindre gynnsamma tilldragelser, där dessa ej kan förklaras ur karmiska verkningar av hans frivilliga handlingar i samma jordeliv. Dock sägs inte den jordiska tillvaron regleras av lagen då den mänskliga tillvaron påstås vara en rytmisk pendelsvängning mellan en andlig tillvaro och ett utvecklingsarbete inom en sinnlig tillvaro som skall höjas och bringa vidgad erfarenhet. Mellantillståndet mellan jordeliven hävdas vara ett för jaget inre karmiskt samlande och assimilerande under ett lyckligt drömtillstånd av de mest ideala och värdefulla dragen hos det genomgångna jordelivet, vilka till följd av den yttre tillvarons begränsningar inte kunde komma till sin rätt här. Från vår synpunkt sett är det ett drömtillstånd, men för jaget påstås det vara den fullaste verklighet. När personens ideala och andliga impulser sålunda haft sin karma i ett himmelskt tillstånd, bringas jaget av de jordiska drifternas cykliska återuppvaknande till förnyad inkarnation.

Det Teosofiska Sällskapet framställer visserligen de högre tillvarelseformerna i naturen såsom uppkomna genom evolution, utveckling ur de lägre, men dess utvecklingslära kompletterar evolutionen genom en föregående involution, nedstigande av en högre impuls i den lägre formen. Härvid betraktas världsförloppet som ett gradvis och rytmiskt förverkligande i en lägre tillvaro av de gudomliga idéerna, vilka allteftersom de vinner uttryck i världen lyfter upp den till högre plan. I verkligheten sägs alla dessa livsimpulser komma inifrån, från livsroten. och orden ”nedstigande” eller ”ingjutande” betecknar endast en kvalitativ skillnad mellan ett inre och ett yttre i världsförloppet. Därför hävdas att atomerna och planeterna bildades genom att livsmonader, eller centra för attraktion, införlivades med det pulserande världsstoffet, och mineralriket genom att en konstruerande princip ingöts eller ”nedsteg” i sådana monader. Växtriket uppkom ur mineralriket genom att i det senare ingöts en ny organiserande princip, och djurriket evolverades ur växtriket efter involutionen i detsamma av den animala principen eller begärens själ.

Människans uppkomst slutligen sägs ej vara en följd av de yttre omständigheter, som påverkat djurvärlden, kampen för tillvaron, utan hon påstås tillhöra ett nytt naturrike, människoriket, framsprunget genom att rena tankeväsenden (”världsförnuftets söner”) nedstigit i djurvarelserna. Människan är därför enligt det Teosofiska Sällskapet i första hand en dubbelvarelse: Ett högre och ett lägre jag inom samma bröst, och härav kommer livets strid för idealitet, mot sinnlighet och begränsningar. Målet är att höja den jordiska tillvaron till ren förnuftighet genom att fullständigt tämja människodjuret. Därigenom uppnås nya utvecklingsmöjligheter och öppnas människan för mottagande (involution) av en ny gudomlig impuls, Logos eller ”Kristusprincipen”, som gradvis lyfter henne till ett nytt naturrike, ”himmelriket på jorden”. Liksom alla andra riken eller utvecklingsgrader har sina representanter i naturen, så sägs det här på jorden finnas representanter även för detta övermänskliga rike, våra föregångsmän. Teosoferna tror sålunda på sina ”mästare”, som sägs vara de hemliga ledarna av deras universella broderskap och till vilkas hemliga orden de räknar några av gångna tiders stora lärare sådana som Lao Tse, Konfucius, Tzon-kha-pa, Zarathustra, Buddha, Jesus, Pythagoras, Platon, Apollonios från Tyana med flera.

Av det Teosofiska Sällskapets utvecklingslära framgår vidare, att människan är ej en blott dubbelvarelse, utan ett mikrokosmos, som i sig uppsamlat de lägre naturrikena och till potentialiteten innehåller även ett högre. Sålunda är hon sammanfattningen av sju principer:

1. kroppen,

Vårflod – Oljeduk 1909

________________________________________
Den Vita Strålen

Fråga: Men du säger ju att teosofin inte är en religion?

Helena Blavatsky: givetvis är den inte det, eftersom den är alla religioners och den absoluta sanningens innersta väsen, av vilket endast en droppe ligger till grund för varje enskild religion. För att återigen använda en metafor: Teosofin här på jorden kan liknas vid det vita ljuset, under det att varje religion blott är en av prismats sju färger. Varje stråle ignorerar alla de andra och fördömer dem som falska, ja kanske till och med förbannar sin egen skala av nyanser från ljust till mörkt, och gör inte bara anspråk på att utgöra den förnämsta av färgade strålar, utan på att vara själva den vita strålen. Men allteftersom sanningens sol stiger högre och högre över den mänskliga förnimmelsens horisont och varje färgad stråle blir allt svagare, tills den slutligen i sin tur blir helt absorberad av det vita ljuset, så kommer mänskligheten att till slut befrias från dessa hindrande motsatsförhållanden och finna sig själv badande i den eviga  sanningens rena färglösa ljus. Och detta ljus är – Theosophia.

Nyckeln till teosofin av Helena Blavatsky, kap IV, sid. 33-34

___________________________________________________________________

Vi återkommer med en del teosofiska texter av Gustav Adolf Fjæstad när vi har lokaliserat dem på Kungliga Biblioteket. Vi kommer att lägga ut några av dem på nätet så snart de kommer till vår redaktion.

Utgivarna
TEOSOFISKA KOMPANIET
Vårdagjämningen, Malmö den 21 mars 2004

___________________________________________________________________

länk till Teosofi Fonden – Svensk Teosofisk Historia

___________________________________________________________________

| till Robert Crosbie  Online  |   till William Q Judge Online  |  till Helena Blavatsky Online |  till ULTs hemsida   |

copyright © 1998-2009 Stiftelsen Teosofiska Kompaniet Malmö
Uppdaterad 2009-01-27